Today the first double single from Son of a Plumber is released, including the songs C'mon and Jo-Anna Says. Per Gessle is in New York these days trying to find a contract to release a Roxette collection in the USA. He speaks about the SOAP album and the single to Aftonbladet.
C'mon is sung in falsetto. 60's are there. It reminds us of the Beatles and sticks to our mind inmetiately. It will be playback showed in this year’s edition of “Fotbollsgalan” on November 14.
Jo-Anna says has an extremely catchy chorus. It's not an English version of Gyllene Tider’s “Jo-Anna Farväl”.
C'mon is sung in falsetto. 60's are there. It reminds us of the Beatles and sticks to our mind inmetiately. It will be playback showed in this year’s edition of “Fotbollsgalan” on November 14.
Jo-Anna says has an extremely catchy chorus. It's not an English version of Gyllene Tider’s “Jo-Anna Farväl”.
You can watch the official video of Jo-Anna says just clicking the image above. The video was filmed in the Aerosol Grey Machine with all the band: Per Gessle, Clarence Öfwerman, Christoffer Lundquist, Jens Jansson, Helena Josefsson and Magnus Börjeson.
Christoffer Lundquist was interviewed by the Swedish journalist Lars Thulin in an article published today in Trelleborgsallehanda.se.
Let's read Per and Chris words to the Swedish media.
Christoffer Lundquist was interviewed by the Swedish journalist Lars Thulin in an article published today in Trelleborgsallehanda.se.
Let's read Per and Chris words to the Swedish media.
I’ve worked with Clarence Öfwerman since 1986. We know each other very well. One of the things that Clarence always has thought was negative is that I’m always too prepared before starting a record. I make very advanced demos. Demos that sometimes sound exactly like the end results. Now we decided the ultimate change in my world. I made no demos at all for the “Son of a Plumber” album. The only thing I had before the recordings commenced were three instrumentals. The rest is stuff that were made during our work. I played ideas for Clarence and Christoffer who now got a much bigger chance to influence them. I wanted to avoid spearheads on the album. Our idea was to make an album where the whole was the principal, a double-album with a few songs too many. Music doesn’t have to be effective.
I have an older brother so I spent a lot of time on my own, listening to pop. I had 100 LPs when I was ten, all the money I earned selling newspapers and such, everything was for records, records, records. Then as a teenager I started to write songs, but couldn't play anything, I had the melodies in my head, then I started to play guitar, and started my first band.
It all started when I transfered my album collection to my iPod, it took about six months, and I found many songs I had forgotten about, songs I grew up with, it brought me back to my childhood '60s, '70s… and I decided to make a tribute to that era.
I really wanted to do an album that’s me. The lyrics are mainly about me and my life and they feel very important. At least to me. We never had a target group in mind when we did this album, and that was very liberating. If I hadn’t made this album in English I hadn’t made it at all. Because another summer in Sweden wouldn’t have worked. But now when it’s done, it’s of course nice if someone outside of Sweden wants to hear it. We’ve discussed about a tour with Son of a Plumber. If the album is received well abroad it would be nice to do a little club tour. We would play a little bit of everything. No Roxette stuff though, that wouldn’t work without Marie.
It was almost impossible to find a first single, because there isn’t really a song that represents the album. But we took this glamrock song, C'mon, as one of two A-sides because you can’t tell it’s me. So people can get a feel for it, regardless of their relationship to me. I sing in falsetto for the first time. It happened that way when I wrote it… and it was fun to sing it that way.
Jo-Anna says, the other A-side of the single, is on it because… well, if you vomit when you hear “C’mon” maybe you can like this instead. Ha ha! It’s a sort of a McCartney-song. We’ve had long discussions about what to really think about him. I’m more of a Lennon man myself, but like his early solo stuff.
It was almost impossible to find a first single, because there isn’t really a song that represents the album. But we took this glamrock song, C'mon, as one of two A-sides because you can’t tell it’s me. So people can get a feel for it, regardless of their relationship to me. I sing in falsetto for the first time. It happened that way when I wrote it… and it was fun to sing it that way.
Jo-Anna says, the other A-side of the single, is on it because… well, if you vomit when you hear “C’mon” maybe you can like this instead. Ha ha! It’s a sort of a McCartney-song. We’ve had long discussions about what to really think about him. I’m more of a Lennon man myself, but like his early solo stuff.
Pictures by Emelia Olofsson, sydsvenskan.se - November 2005
Moving to the countryside (Vollsjö, Skäne) in 1997 is the best I have ever done. I have completely changed my approach, I felt uncomfortable in the city (Lund). Here it is quiet and peaceful, a wonderful way of living. In my studio, "Aerosol Grey Machine", the quiet of the forest and the chance to work concentrated influence the music you can record. Sometimes I sit and listen to my old vinyls while smoking my pipe: Phil Spector's "Back To Mono", Abba, Led Zeppelin, Ratata, Janis Joplin, Peter Gabriel, some classic music, Beatles, The Who, Yes, Genesis, Marillion, ... Vinyl sounds much closer to how it sounds in the studio. I feel like crying every time I am forced to mix down to a recent recording from the fully analog studio into digital form. It's like baking a cream cake, and then pour it into plastic.
"Aerosol Grey Machine studio" remembers Van der Gaaf Generators' Pawn Hearts, from 1971. A time when music could be great and important without being ironic or selfish. The Beatles' fault. Beatles went in that direction and 70s symphonic rock became my musical education. We loved it not because it is difficult to play, but because of the melodies and moods. I have Toto's music in my playlist and it's strange according to Swedish musicians' standards, because the more one sells, the more it must be rejected. Commercial success is a sort of 'kiss of death'. This idea of "right" and "wrong" music is something kids do. If adults do it, it is stupid. Stop! The timeless values of pop music? Good songs and melodies, of course, but also the "presence". You have to hear that someone is at home. Otherwise it is musically just empty posturing.
"Aerosol Grey Machine studio" remembers Van der Gaaf Generators' Pawn Hearts, from 1971. A time when music could be great and important without being ironic or selfish. The Beatles' fault. Beatles went in that direction and 70s symphonic rock became my musical education. We loved it not because it is difficult to play, but because of the melodies and moods. I have Toto's music in my playlist and it's strange according to Swedish musicians' standards, because the more one sells, the more it must be rejected. Commercial success is a sort of 'kiss of death'. This idea of "right" and "wrong" music is something kids do. If adults do it, it is stupid. Stop! The timeless values of pop music? Good songs and melodies, of course, but also the "presence". You have to hear that someone is at home. Otherwise it is musically just empty posturing.
2 comments:
Symfonirock botemedel mot fördomar
Lars Thulin lars.thulin@allehandasyd.se
9 november 2005
http://trelleborgsallehanda.se/
Skivhyllan.. Christoffer Lundquists vurm för symfonirock har inte bara gett namn åt hans studio utanför Vollsjö. Den är också bra för att riva ner fördomar - och skrämma punkare. Sedan 1997 hittas Brainpoolbasisten Christoffer Lundquist med familj i Vallarum, i skogarna utanför Vollsjö. Där har han byggt en dröm han fortfarande får nypa sig i armen för att tro: en fullt utrustad studio, med ekokammare modell Beach Boys "Pet Sounds", och som gästats av storheter som Per Gessle, Wilmer X och Ulf Lundell. "Aerosol Grey Machine" heter studion – och Christoffer skiner upp otroligt om någon råkar veta att det kommer från Van der Graaf Generators "Pawn Hearts" från 1971. En tid när musik fick vara storslagen och viktig utan att bli ironisk eller självmedveten, som han säger. – Det är Beatles fel alltihop, berättar Christoffer. De gick åt det hållet, och sedan blev 70-talets symfoniska rock min musikaliska skola. Det låter kanske inte farligt. Men i rockkretsar är symfonirocken en bespottad paria, befolkad av överskickliga musiker i navelskådar-mode. – Man älskar det inte för att det är svårt att spela, utan för melodierna och stämningarna, förklarar Christoffer, som stöter på fördomar rätt ofta. Han använder det, för att få folk att fatta att de inte är så fördomsfria som de tror. – Att ha Toto i skivhyllan, som jag har, är närmast i strid med svensk musikerlagstiftning, säger han. – Ju bättre något säljer, ju mer ska det förkastas. Kommersiell framgång är en slags dödskyss. Flytten från Lund, ut på landet är det bästa han gjort, säger Christoffer. – Jag har helt ändrat inställning, och vantrivs i stan, berättar han. Här ute är det tyst och lugnt. Man flyttar sitt fokus helt. Ett underbart sätt att leva! Han är också övertygad om att skogens lugn och möjligheten att jobba koncentrerat påverkar skivinspelningarna. Miljön smittar av sig på musiken. – Var man i Berlin 1975 gjorde man förmodligen arg drogmusik, säger han. På landet gör man rundare musik, befriad från attityd. Vad ska man med attityd till ute i skogen? Sina cd-plattor förvarar Christoffer ute i studion, som referenslyssning. Men ska han koppla av och bara lyssna, då går Christoffer till sitt "pojkrum". Där har han stringhyllor fulla med rockbiografier om Keith Moon och Jimi Hendrix, rader av väl inslitna vinylplattor – och en skön fåtölj. – Här skulle jag gärna sitta i morgonrock, röka pipa och lyssna på plattor, säger han drömmande. – Men har man två barn och jobbar tolv timmar om dagen är det inget vidare smart att sätta sig och lyssna på stereon efter jobbet! Musiklyssningen har mycket drag av eskapism för honom. Att låta sig slukas av en alternativ verklighet. Annars jobblyssnar han, med öronen spetsade efter sådant andra finner oväsentligt – som vilka mickar som användes vid en inspelning. I skivhyllan hittas exempelvis Phil Spector-boxen "Back To Mono", Abba, Led Zeppelin, popsinglar med Ratata, uttrycksfulla sångröster som Janis Joplin och Peter Gabriel och lite klassiskt. Allt givetvis i vinyl. – Att vinyl låter bättre än cd är inget romantiskt trams, säger han benhårt. Vinyl låter mycket närmare hur det låter i studion. Christoffer är nära gråt var gång han tvingas mixa ner en färsk inspelning från den helt analoga studion till digital form. Som att baka en gräddtårta, och sedan gjuta in den i plast. Man förstår bättre Brainpools underliga väg från brustablettssprudlande poppunk till rockopera ("Junk" uruppfördes framgångsrikt med Malmö Symfoniorkester på Malmöfestivalen), när man i skivhyllan hittar Beatles och The Who intill mer eller mindre bombastisk symfonirock som Yes, Genesis och Marillion.
Symfonirocken kan åka fram när Christoffer ska rensa öronen inför en mixning. Då blir bandet han ska mixa rejält rädda. – Och det är ju kul! säger Christoffer sadistiskt. – Jag behöver sådan musik jag hört en miljon gånger. Då är det bara 70-talsrocken som gäller. Med åren har han lärt sig att identifiera de tidlösa värdena hos popmusik. Bra låtar och melodier, givetvis, men inte minst viktig är närvaron. – Man ska höra att någon är hemma, beskriver Christoffer. Annars är det bara tomt musikaliskt poserande. Närvaro hörs, och det går inte att bluffa. Från datorn i studion blickar Tony Banks uppfordrande. Vem han är? Genesis klaviaturspelare. – Rätt skräckinjagande för unga punkare, säger Christoffer nöjt. – Jag gillar att retas. Den här idén om "rätt" och "fel" musik är ju något kids håller på med. Att vuxna gör det är bara så dumt. Sluta!
Post a Comment